De har varit en skapligt jobbig vecka. Jag har jobbar varannan dag. Haft svårt att somna på nätterna när jag jobbar. bara sovit 2-3 timmar innan jag klivit upp och åkt hem. sovit oroligt och vaknat mycket när jag varit hemma.
Imorgon är de begravning för våran älskade Marianne (min fostermamma/ gammel gammel moster)
De är självklart att de känns jobbigt när någon lämnar oss, dom som är älst nu försvinner en efter en. De är lite skrämmande. ingen vill ju förlora dem man älskar. Men tyvärr är inte livet rättvist.
Jag kommer ihåg en dag när jag bodde hos Marianne och jag kände mig deppig. Hon sa till mig då " Livet är som en dans på rosor, Men ibland sticker man sig på taggarna "
Hon var en envis donna Marianne. Jag är iaf jätte glad att jag fick träffa henne en sista gång innan. vi tog en liten fika på sjukhuset med några i familjen. De kändes skönt. Och de kändes skönt att få berätta vissa saker. Saknar henne. de har jag gjort hela tiden även fast de har varit lite motgångar mellan oss, i slutändan är vi familj iaf. "Tufflan då " brukade Marianne säga åt mig :)
Jusst nu sticker jag mig på taggarna. Jag (vi/familjen ) har ännu en gång förlorat någon som betyder mycket för oss.
Jag tycker fortfarande att de är Jätte jobbigt att min mormor gick bort ( nu är de snart 2 år sen) De tog nå grymt hårt på mig. Jag kan inte sluta känna behovet av att få prata med henne. Bara få ringa henne och höra hennes röst. Var man lite nere så visste hon precis vad hon skulle göra och säga för att få en att må bättre. Min kära mormor jag skulle göra vad som helst för att få en stund med dig igen.
